Beskrivning
Kleine Berlin, ”lilla Berlin”, är det största komplexet av skyddsrum från andra världskriget som finns kvar i Trieste. Du går ner under kullen Scorcola, mitt i centrum, och upptäcker skyddsrummen för civila och tunnlarna som tyskarna grävde åt SS-ledningen.
Ingången ligger på via Fabio Severo, i stadsdelen Barriera Nuova. Komplexet är delat i två sektorer som hänger ihop men är helt olika: den som kommunen byggde åt befolkningen och den tyska militära, som användes som förråd och skydd.
Den tyska sektorn är en lång tunnel där stora rum öppnar sig till höger och vänster, sammanlagt omkring 1000 kvadratmeter. Kvar finns rör, handfat, toaletter och rester av el- och ventilationssystemen, plus rummet för elverket.
I en av sidotunnlarna syns fortfarande spåren av en spiraltrappa i trä som gick ner från ett schakt. Den vägen tog sig Odilo Globocnik, född i Trieste och SS-befälhavare i regionen, från sin villa till sina kontor i Justitiepalatset utan att någonsin gå ut i det fria.
Bakom en dörr börjar det italienska skyddsrummet, och här är stämningen en helt annan. Vattnet har arbetat här i årtionden: stalaktiter, stalagmiter och små bassänger där en tunn hinna vatten rinner får en att tänka mer på en naturlig grotta än på en tunnel som människor har grävt.
I de civila tunnlarna syns fortfarande fästena för träbänkarna i golvet, och dessutom en sjukavdelning och toaletter. Den sista biten är kvar som ett grovt schakt, eftersom den aldrig blev färdig.
Namnet kommer från tiden då Trieste var ”huvudstad” i Operationszone Adriatisches Küstenland, som tyskarna skapade efter den 8 september 1943, med SS-ledningen mellan piazza Oberdan och Foro Ulpiano. Strängt taget är det grammatiskt fel: på tyska är Berlin inte femininum, och det borde heta Kleines Berlin.
Att tunnlarna går att besöka är Club Alpinistico Triestinos förtjänst: klubben hittade dem övergivna 1995 och rustade upp dem på egen bekostnad. Sedan början av 2000-talet har några av salarna haft utställningar, bland annat om bombningarna av Trieste och om grottorna under första världskriget.
Ingången ligger på via Fabio Severo, i stadsdelen Barriera Nuova. Komplexet är delat i två sektorer som hänger ihop men är helt olika: den som kommunen byggde åt befolkningen och den tyska militära, som användes som förråd och skydd.
Den tyska sektorn är en lång tunnel där stora rum öppnar sig till höger och vänster, sammanlagt omkring 1000 kvadratmeter. Kvar finns rör, handfat, toaletter och rester av el- och ventilationssystemen, plus rummet för elverket.
I en av sidotunnlarna syns fortfarande spåren av en spiraltrappa i trä som gick ner från ett schakt. Den vägen tog sig Odilo Globocnik, född i Trieste och SS-befälhavare i regionen, från sin villa till sina kontor i Justitiepalatset utan att någonsin gå ut i det fria.
Bakom en dörr börjar det italienska skyddsrummet, och här är stämningen en helt annan. Vattnet har arbetat här i årtionden: stalaktiter, stalagmiter och små bassänger där en tunn hinna vatten rinner får en att tänka mer på en naturlig grotta än på en tunnel som människor har grävt.
I de civila tunnlarna syns fortfarande fästena för träbänkarna i golvet, och dessutom en sjukavdelning och toaletter. Den sista biten är kvar som ett grovt schakt, eftersom den aldrig blev färdig.
Namnet kommer från tiden då Trieste var ”huvudstad” i Operationszone Adriatisches Küstenland, som tyskarna skapade efter den 8 september 1943, med SS-ledningen mellan piazza Oberdan och Foro Ulpiano. Strängt taget är det grammatiskt fel: på tyska är Berlin inte femininum, och det borde heta Kleines Berlin.
Att tunnlarna går att besöka är Club Alpinistico Triestinos förtjänst: klubben hittade dem övergivna 1995 och rustade upp dem på egen bekostnad. Sedan början av 2000-talet har några av salarna haft utställningar, bland annat om bombningarna av Trieste och om grottorna under första världskriget.